379
ningstunga begreppet kärleksbrev i mina drömmar. Herbert, som efter andra kunde framtrolla de underbaraste melodier på pianot, förstod icke konsten att skriva. Breven gjorde mig nedstämd. De blevo inte något förenande band mellan oss. Tvärtom tycktes de ha den verkan med sig, att vi kommo alltmer ifrån varandra. Min egen lätthet för att skriva försvann också, när jag skulle svara Herbert. På detta sätt blevo mina brev lika torra och prosaiska som hans. Måhända utgjorde de för honom något av samma missräkning, som hans voro för mig. Så saknade vi båda de ömma orden och funno dem med besvikelse frånvarande i våra korrekt avfattade ömsesidiga meddelanden.
Nu träffade jag igen ofta Kerstin, som kommit tillbaka till faster Gunilla. Första gången jag gick upp för att hälsa på henne efter den långa mellantid, då vi icke råkats, fann jag varken faster eller Kerstin hemma. Men husjungfrun, som naturligtvis var ny för månaden, sade att Kerstin kunde väntas hem vilken stund som helst. Jag slog mig ned i den lilla salongen. Då upptäckte jag på bordet framför mig bland andra porträtt ett av Melker. Han stod uppsträckt i uniform med händerna på sabelfästet. Hans brutala fulhet framträdde än mer på
