Sida:Tonys läroår 1924.djvu/386

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

380

kortet. Jag blundade och såg på det igen. Den berusning jag gripits av den där kvällen, då jag låtit honom kyssa mig, föreföll mig nu obegriplig. Jag hade icke efteråt vågat tänka därpå. Jag sköt bort minnet som en grotesk och underlig dröm. Ibland trodde jag ej, att det varit något annat. Jag hade icke träffat honom sedan dess, och jag ville aldrig mer träffa honom. Han var en, som åter lett mig ut i det gungande kärret, och dess giftdunster hade varit nära att kväva mig.

Kerstin stod plötsligt i dörren, strålande vacker. Hon drog in mig i sitt rum, slängde av sig hatt och kappa och började prata livligt. Det hade kommit något nytt i hennes ansiktsuttryck. De blå ögonen voro lätt skuggade, som om en tunn hinna dämpat deras frimodiga glans, och kring munnen dök ibland ett litet hemlighetsfullt leende upp. Så slog hon ned på mig med sin nyhet.

— Jag är förlovad!

Jag stirrade förbluffad på henne, och medan hon berättade mig vad som hänt henne, kunde jag inte låta bli att le vid tanken på denna borgerliga förlovning och hennes förra vilda planer på enleveringar och ett liv i »bohemen».

Vad var då henne bjälte, som hon beskrev