384
i mitt knä, medan jag kastade dess fållar, tyngde mig, föreföll mig bara bra besvärlig. Den band mig till något, fastslog att jag snart skulle räknas med i det borgerliga samhället, sitta i soffan på bjudningar och se till att fönstren i min våning voro putsade och blanka, så att var och en kunde kika in. Så var då mitt liv tillrättalagt — utstakat och färdigt redan. Jag såg det lilla hemmets port öppnas för mig och Herbert och slutas igen, och sedan kunde jag inte se längre. Det kändes så trångt. Ofta återkom väl tanken på ett blivande barn, men den skänkte mig ej heller längre någon glädje. Jag kände mig obevekligt föras hän mot den där öppnade porten, och hemligt önskade jag, att en vindil skulle smälla igen den, innan jag hann fram.
I mars kom Herbert upp till Stockholm. Han hade nu mycket att göra med att ta igen vad han förlorat i studier, och därför träffades vi ej så ofta. På det hela taget var detta en ganska lugn tid. Ibland tittade han upp om aftnarna, och då var han förtjust att se mig vid mitt handarbete; det påminde honom om hans mor, sade han.
Han talade mycket om det blivande hemmet, tog fram papper och penna, ritade upp möbler
