383
tre sidorna med en känsla av tomhet och förtret. Jag skrev svar i samma stämning med en liten tillsats av självironi. Och jag undrade, om vi två egentligen liknade ett älskande par.
LXXIII.
Dagarna gingo med besök hos tant Mirjam, promenader med Kerstin och sömnad. Ja, jag sydde en hel del på lakan och servetter till min utstyrsel. Gamla Lova intresserade sig mycket för detta. Med knotiga fingrar knep hon i dräll och damast, förtjust mysande, som om alltsammans vore menat åt henne själv. Hon hade den riktiga kvinnans instinkt av att det var i linneskåpet och köket hon hörde hemma. Den litet fuktiga lukten av rent linne, ångorna som stego upp från heta grytor och kastruller: det var livsluften, där kunde man andas ut, där rymdes inga blå drömmar och dumma fantasier — de kvävdes i matlukten och syddes till fasthet i fållar och sömmar.
Men själv kände jag ingen rysning av välbehag, då jag lade ihop en färdig servett eller glättade på en damastduk. Jag längtade icke längre efter ett eget litet hem. Duken jag höll
