389
— Kerstin är lycklig, sade Herbert till mig, och det kom något vemodigt i hans röst.
Han skämtade icke över Artur. Kanske hade han samma känsla, då han såg de där två tillsammans, som jag haft, då jag läst stycken ur Arturs kärleksbrev till Kerstin.
Och våren slog ut alltmer. Den började dofta och bölja. Gräsmattornas späda gröna fjun förvandlades till tjocka strån, och från rabatterna höjde sig blommorna i brokig mångfald. Om kvällarna steg en ljusgul måne fram, även den lik en stor blomma, en näckros, som fästat sina gyllene rötter i samma djupa sjö, där de taggiga stjärnorna evigt summo.
Hemma bos Pa började jag redan känna mig, som man gör, då ett uppbrott är nära. Pa hänsyftade också ständigt därpå.
— Snart har jag inte min Tony här. Tänk, i höst flyttar du till en annan!
Jag såg på honom och undrade, om han kanske ändå i tysthet gladde sig åt den större frihet han skulle få, när jag var borta. Han var så ung! Först hade han varit bunden vid en själssjuk kvinna, sedan vid en halvvuxen hysterisk flicka.
Men inne i mitt lilla flickrum kunde jag bli sittande långa stunder och se från sak till sak.
