393
Jag läste knappast längre Herberts brev, och jag skrev »svar», vanemässigt upprepande ungefär vad jag brukade säga i mina brev till honom. Snart försvann också känslan av att jag njöt förbjudna fantasier. Så länge hade jag vant mig vid att låta inbillningen gå sina egna vägar vid sidan av verkligheten, att jag inte längre förstod, hur det ens kunde bli tal om att jag gjorde någon annan orätt därmed.
Så sjönk jag åter in i min dröm om Frank under dessa milda sommardagar, då staden tycktes sova omkring mig.
LXXVI.
»Man kan själv skapa sitt öde.»
Jag mindes att jag viskat det den där natten, då jag legat vaken i rummet under Franks. Jag grubblade däröver nu. Jag ville gripa in i mitt liv, sticka ut en djärv och odygdig hand och riva i de tankar och känslor, som de sista månaderna spunnits om mig. Jag skulle helt enkelt slita av dem och bli fri. Den där öppnade porten skulle då smälla igen, och jag behövde inte längre skymta det som doldes därinnanför. Allt närmare kom mig Frank.
