394
En dag började jag skriva till honom. Jag kastade ned de första raderna utan att tänka därpå. Det var icke menat som ett brev. Ett brev är något annat: man skriver något bestämt, man sätter en adress på ett kuvert och klistrar dit ett frimärke. Det här var icke något sådant. Det här var endast ett virrvarr av oordnade utbrott nedkastade på ett ark papper. En stund satt jag och såg på det, så lade jag ned papperet i skrivbordslådan.
Några dagar gingo. Jag tänkte mycket på det där pappersarket i skrivbordslådan. Det lockade och drog. Det band tankarna vid sig. En dag hade jag det framför mig igen. Jag skrev. Så lade jag åter ned det. Det var, som om mina tankar och fantasier stillats i och med det att jag börjat skriva detta brev, som icke var något brev — som om jag, när jag låste om det, också låst in de där tankarna.
När jag icke skrev, kände jag mig fri på ett egendomligt sätt; det var, som om en del av mitt jag legat försänkt i ett rus och den andra delen talat och handlat. Då skiftade mina tankar färg. Jag tänkte på min mor, på när jag var ett litet barn och lekte framför den tysta kvinnans fötter. Jag tänkte också på Mirjam Meijerhelm, som med slöa ögon och mumsande på
