34
ännu levde, hade deras hus varit en samlingsplats för det rika och framför allt för det förnäma Stockholm, samt även en smula för det excentriska. Det gick många historier om Mirjam Meijerhelms sätt att bemöta sina gäster, i själva verket hade det omvärvt hennes personlighet med något av legend och saga, och fastän hon nu inte längre var medelpunkten för någon lysande församling, dröjde dock det där skimret som ryktet givit henne kvar, och ännu ansågs det som en viss ära, och kunde ibland vara ett nöje, att tillhöra hennes umgänge. Paret Meijerhelm hade aldrig haft mer än ett barn, sonen James. Vid den tidpunkt, då jag första gången träffade honom, var han löjtnant vid Hästgardet och en ovanligt vacker ung man med ett par lysande blå ögon och en kropp så välgymnastiserad och tränad, att det var en glädje bara att se honom röra sig.
Mirjam Meijerhelm hade under sin barndom och första ungdom levat på landet på en stor egendom ej långt från den trakt, där min mors föräldrahem varit; hon hörde också till min mors otaliga kusiner. När jag nu första gången träffade henne, var det ganska egendomligt, att trots allt vad jag hört om stadsdamen Mirjam Meijerhelm, fick jag en stark känsla av att hon
