35
hörde hemma på landet. Det var i en herrgårdsmiljö jag skulle velat se henne, sysslande i trädgården, eller på hästryggen, eller i muntert samspråk med stallknektarna. Kanske hade livet i staden hos henne utvecklat en del karaktärsdrag, som aldrig skulle frodats på landet. Ja, nu när jag efter så lång tid tänker tillbaka på henne, är jag alldeles säker på att så var förhållandet. Även Mirjam hör till dem, som försvunnit ur mitt liv; och är det icke just därför hon står så levande för mig?
Medan jag skriver detta, söker jag ivrigt i mitt minne efter de olika smådrag hos henne, varigenom jag slutligen skulle kunna ge en helbild av hennes väsen och personlighet. Men de smådrag jag får tag i vilja icke samla sig till något helt. Det är, som om jag i en dröm hade dömts till att sätta ihop en sönderslagen orm: varje bit hoppar och slingrar sig för sig, men när jag med ångestfullt fumlande händer söker maka ihop bitarna av det olycksaliga, hala djuret, komma de endast ännu längre ifrån varandra, och vrida sig fyllda av tusen oroliga liv. Ja, sådan var hon! Hon var ond, och hon var god. Hon var högmodig, och hon var ödmjuk. Hon var listig, och hon var godtrogen. Hon var kvick, och hon var dum. Och det
