396
bordet. Brevet där i lådan, var icke det nyckeln ut i det okända, det fjärran sköna, som lockade och kvävde? Med darrande heta fingrar grep jag det. Jag skrev Franks namn utanpå kuvertet. Ytterst dunkelt mindes jag hans adress i England, och förmodligen mindes jag fel. Jag fann ett par frimärken och tryckte in dem i hörnet. Se där! Säg nu, att inte detta var ett brev!
Skyndsamt kastade jag på mig litet kläder och smög mig ned på gatan. När jag hörde det tunga konvolutet falla i brevlådan, ryste jag till. Så vände jag tillbaka till mitt rum.
LXXVII.
Det var efter detta jag bröt min förlovning med Herbert. Jag skrev till honom och berättade om brevet, som ju ändå knappast var något brev, fastän jag låtit det falla ned i en brevlåda. Det var ju icke troligt, att det någonsin skulle nå adressaten. Men jag sade ingenting om att jag mest känt det där brevet som en nyckel ut mot det obekanta, mot en framtid, som just då synts mig fri, havande, fylld av möjligheter. Så sopade jag nu som så många andra gånger undan de
