395
sin choklad satt däruppe i sin våning, och från henne gingo tankarna till Barbara. Med en rysning såg jag, hur den ena efter den andra dukat under. Min gamla oro och brådska kommo då över mig; men så satt jag åter vid mitt bord och öppnade skrivbordslådan.
Vad skrev jag? Jag skrev som det föll mig in — jag skrev att jag älskade honom. Jag kände icke en skymt av blygsel över att skriva ned det. Det var ju icke något brev; jag skrev det ju för mig själv. Jag älskade honom. Det blev långt. Å, det räckte över flera ark. Med en suck måste jag en dag vika ihop papperet, jag kunde inte skriva mer. Där blev det liggande i lådan, ordentligt sammanviket. Och för ordningens skull och för att ingen skulle komma åt att läsa det, stoppade jag in det i ett kuvert och klistrade till det. Så såg det ju likväl ut som ett riktigt brev! Men jag blev icke längre lugn av att tänka på det. Det oroade mig nu, när det var färdigt.
En natt låg jag vaken. Det var omöjligt att sova. Vad världen var stor! Jag hade icke sett den, och jag tyckte att dess gränser drogo ihop sig omkring mig, som om de ville kväva mig. Allt detta okända, härliga ville kväva mig. Då rusade jag upp ur sängen och fram till skriv-
