44
rika, blonda hårmassan, lät de blå ögonen virra litet, som om de vore trötta på sin egen glans, och de fuktiga, röda läpparna skiljas åt i ett trevligt litet leende, gjorde att jag genast fann henne förtjusande, utan några förbehåll.
Tant Mirjam skålade med mig. Hennes vita hals höjde sig över den fyrkantiga urringningen, de smala ögonen kisade litet, och jag såg rätt in i detta egendomliga och dock så vackra ansikte, över vars ännu unga panna redan nästan snövitt hår låg i mjuka silkesvågor. Men från henne själv drogs min blick mot en stor diamantdroppe, som darrade på hennes klänningsliv, och när jag drack det röda vinet, kände jag mig med ens andfådd, som om mitt hjärta plötsligt börjat dunka.
Samtalet hade blivit allmänt. Frågor flaxade över bordet. Man skrattade åt hänsyftningar på saker, som för länge sedan hänt inom familjen och som jag inte kände till: Farbror William berömde maten, drack stora klunkar vin, viftade med händerna och berättade glada historier; mittemot honom satt kusin Melker och sade kvickheter på ett sorts torrt humoristiskt sätt, medan hans ögon under halvslutna ögonlock försiktigt förvissade sig om att hans ord träffade målet. Tant Mirjam brydde sig
