72
Jag nickade.
— Det gör han aldrig med mig, log Pa. Det är kanske roligare att tala filosofi, då en liten flicka knäpper ihop händerna och lyssnar, än då man har en stor karl bredvid sig, som alltemellanåt säger: skål. Vad vet jag?
— Han tycker visst inte om tant Mirjam, sade jag, fullföljande min egen tankegång.
— Yngre människor bruka inte »tycka om» Mirjam, svarade Pa, antingen hata de henne eller dyrka de henne. Och sannerligen jag vet, vad hon föredrar.
— Jag undrar vad James tänker? mumlade jag ofrivilligt, och mindes den lilla episoden hemma i grevinnan Meijerhelms salong.
Strax efter middagen måste jag göra mig i ordning att gå. Medan jag satte på mig kappan 1 tamburen, stod Pa i dörren med en stor cigarr i handen och betraktade mig.
— Tony börjar bli vuxen, anmärkte han leende. Minns du, när du var så liten, att du just nådde upp att plocka karameller ur min rockficka.
Jag såg glad upp. Jag blev alltid glad, när Jag förstod att Pa kom ihåg mig som barn. Han tog min pälskrage och lade den om min hals, och medan han höll mig fången i den,
