tigt klar för sig. Fastän det är åtskilliga år sedan den där gången, händer det mig ännu ibland om kvällarna att jag, då jag släckt ljuset och just skall somna, känner dessa hennes klara forskande ögon riktade på mig. Hon var icke en sådan, som man så lätt glömmer. Och hon hade inte behövt eldsmärket på sin kind för att man genast skulle kunna skilja henne från andra.
Nu började Maria en utläggning av bibelorden, som vi nyss läst. Med flytande tunga, som om hon varit van att tala, gick hon igenom kapitlet. Där var Johannes, »döpande i öknen och predikande bättringens dop till syndernas förlåtelse», klädd i kamelhår med en gördel om länderna och ätande gräshoppor och vildhonung. Där var Jesus, som kom vandrande och lät döpa sig av Johannes, medan Guds röst ljungade från skyn: »Du är min älskade son, i vilken jag haver ett gott behag.» Och där var åter Jesus samlande lärjungar bland fiskarena vid det Galileiska havet, inbjudande dem att bli »människofiskare», och Jesus botande sjuka, utdrivande onda andar och till sist bedjande till sin fader i en öde trakt.
Maria behövde icke se efter i bibeln. Ack!
