78
Jag vet nu att hon kände alla dessa vittnesbörd om Jesu underbara liv så väl. Då hon var ett litet barn, hörde hon sin mor berätta därom, och när hon växte upp, läste hon själv i den heliga boken, långsamt, eftersinnande. Och satt hon drömmande, med den stackars illa tilltygade kinden mot sin hand, gingo inte hennes tankar, som så många andra unga flickors, till en nyss färdig balklänning, till nojs och lekar, utan följde ömt och stilla en man, vilkens steg voro så lätta att skönja, därför att en törnekrona, som hårt tryckte hans panna, lät hans blod droppa ned på marken och fylla spåren efter honom, så att de drogo ett lysande rött band var han gått fram.
Hon dröjde icke särskilt vid någon av episoderna, men tog efter ett ögonblick upp ordet: »människofiskare». Jag förstår nu, att detta var just ett sådant ord, som kunde hänföra Maria Teofil. Den gången satt jag endast förundrad och hörde en ung flicka förklara, att det att vi skulle kunna bli »>människofiskare» var Jesu testamente till oss, ett testamente som gjort oss så rika, att icke alla jordens skatter skulle kunna locka oss med sin fala glans. Maria sade oss, att vi måste fånga människor och draga dem till Gud. Vi skulle visa dem
