Hoppa till innehållet

Sida:Tonys läroår 1924.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

87

skaran. Jag kunde icke förstå, att den kärleksfulla lära hon med en sådan iver omfattade, skulle räkna så många dömda till en evig eld och rysliga kval. Det låg något av orientaliskt barbari däri, men även något av kunglig despotism, som på ett egendomligt sätt gick ihop med hennes drottninglika utseende. Det heliga hatet och den uppoffrande kärleken skapade motsatserna i hennes karaktär, fastän hatet och kärleken förunderligt gledo samman.

Det är så här långt efteråt jag tycker mig se Maria Teofil bäst. Inte sant? Det är så med de flesta människor av intresse? Står man tätt inpå dem, förvirra de snarast, även om man är starkt dragen till dem och spårar ett och annat i deras karaktär, som man känner igen; men när en tid gått och man inte träffat dem, förstår man dem bättre. Det är då man skulle träffas igen och skaka hand! Sådana människor äro som vissa tavlor: går man för nära, flyta färger och linjer samman och man vet ej ens vad tavlan skall föreställa; men från en plats litet längre bort bli kolorit och teckning klara inför ens ögon och man urskiljer, utan svårighet och fylld av skönhetsglädje, rena konturer och vackra färgmotsättningar.