88
En dag fick jag en inblick i Marias väsen, som jag tror mer än allt annat tog mig.
Jag var uppe i hennes rum för att lämna igen en bok och se på hennes blommor. Hon hade en hel trädgård i det breda fönstret: hyacinter, tulpaner, stora begonier översållade av små skära blommor, och krukväxter, som inte blommade nu på vintern, men makligt bredde ut feta och frodiga blad åt alla kanter. Jag stod vid fönstret och beundrade all prakten. Det var mulet ute, men blommorna lyste i rummet, vilket en gammaldags mahognymöbel eljes skulle gjort mörkt. Jag vände mig om för att säga Maria något, men hejdade mig häpen.
Maria stod mitt i rummet och blickade rätt in i spegeln över toalettbordet, och hennes ansikte hade ett uttryck av rörd stolthet och glädje, nästan triumf, som jag aldrig sett där förut. Hon log. Därefter, då hon måtte känt att jag såg på henne, vände hon ansiktet mot mig. Eldsmärket brann på kinden — detta ohyggliga märke, som första gången kommit mig att ofrivilligt rygga tillbaka.
— Har du sett, sade hon med en underlig, låg röst, att det är som fem utspärrade fingrar? Och hon gjorde med handen en lätt rörelse upp mot sin kind.
