89
Jag nickade tyst.
— En gång när min mor bar mig under sitt hjärta, fortsatte hon med samma låga röst, medan hennes ögon lyste, blev det en eldsvåda i det hus, där mina föräldrar bodde. Mitt i natten väcktes min mor upp av en halvt ihjälskrämd jungfru och fick skynda ut för att rädda sitt liv. Utkommen vände hon sig om och såg en jättestor, röd eldsflamma slå upp över boningshuset. Hon fördes bort avsvimmad. Den natten fick jag mitt märke. Man säger, fastän jag vet inte, om läkarna gå med på detta, att om en kvinna, som väntar sitt barn, blir vittne till en eldsvåda och i stundens förskräckelse trycker sin hand mot någon del av sin kropp, skall barnet få ett rött märke just där modern i den sekunden lagt sin hand. Min mor säger att hon hört detta, och därför medvetet avhöll sig ifrån att beröra sin kropp med händerna. Förstår du? Hon höll upp ett ögonblick, som om orden hon tänkte säga voro alltför underbara för att hon skulle kunna få dem över sina läppar. Det var Gud, som räddade min mor och mig den där natten. Och till ett tecken på att jag skulle vara hans, hans egen, tryckte han sin hand mot min kind. Är det inte härligt? Jag förstår det inte med mitt förstånd, men jag
