Den här sidan har korrekturlästs
ser min gröna ö försvunnen
och med den de gröna vårar.
Men ett skri i mörkret klingar,
luften skälfver under vingar.
Och mot kvällens sista ljusning,
som på västerns skyar dröjer,
vilda gässens fylking plöjer
vingestark sin väg i natten
öfver skär och frusna vatten.
Mäktigt ljuder slagens susning,
och det gälla ropet stiger
lik en stridssignal som viger
kämparne till dåd och fara.
Det förklingar, luftens skara
är försvunnen.
Men i spåren,
eja — eja — följer våren.
— 104 —
