Den här sidan har korrekturlästs
Ej den lekfullt gröna våren,
ej den svekfullt sköna våren,
men den hafvets vår, som bringar
storm på sina breda vingar.
I det gälla skriet kände
jag hans röst, och kinden brände.
Starke, dig jag vill besjunga,
du, som bryter isar tunga,
kommer dånande i natten
och med brus från stora vatten.
Himlens mörka moln du jagar
under stormens trenne dagar,
och du drifver hafvets troppar,
skummande, med hvita toppar,
fram till strid mot isens bälte,
sliter banden, krossar flaken
och slår ned med dån i vaken.
Hur det skummar, hur det sjuder,
hur det suckar, hviner, klagar,
— 105 —
