Den här sidan har korrekturlästs
molnet, som på himlen seglar,
sjunger om sin barndoms stunder,
och de blåa djupens under.
Smältande de sista flaken
sakta bort i solen glida,
medan muntra vågor skölja
sorlande mot deras sida,
medan måsarna dem följa,
kretsande i vida ringar
på de aldrig trötta vingar.
Icke sjunger jag om våren,
som har blom och grönt i håren,
som gör starka ekar veka,
röda jungfrukinder bleka,
och har lika lätt för tåren
som att jollra och att leka.
Stridsvår, stormvår, dig jag prisar,
du som bryter tunga isar,
lockar ut den lätta slupen
— 107 —
