Den här sidan har korrekturlästs
Månget bländverk du sett brista
och din blick blef mera ljus,
men du har ej mod att mista
minnet af ditt skönhetsrus.
Dock, det dagas, — vinden biter
skarpare än skökans kyss,
omildt den i kransen sliter,
panten, som du röfvat nyss.
Obevekligt klar sig hvälfver
högblå himmel öfver dig,
frostens bleka blomma skälfver
som ett varsel på din stig.
Frost och storm och sol behöfvas,
förr än fri och stark du står,
kransens skönhet måste röfvas,
blad för blad, där fram du går.
— 117 —
