Den här sidan har korrekturlästs
Ymnigt kvälla
lifvets flöden,
sjungande dess vågor röras.
Mänskan är det ljuft att följa
stundens bölja,
och mot obekanta öden
på dess kammar sakta föras.
Jag fick aldrig åran fälla,
ty jag sökte vattnens källa,
mig höll lifvets gåta fången,
mig var sången
tung af frågor;
jag har pejlat lifvets vågor.
Då de stormande mig vätte,
deras kraft jag tankfull mätte,
och af milda vindar dragen
har jag räknat böljeslagen.
Lagarne jag sökt och måtten,
under fröjderna och kvalen
har jag sökt och funnit talen.
— 133 —
