Den här sidan har korrekturlästs
Intet var mig tomt och öde,
slammet, hämtadt upp från botten,
mig förtalde om de döde.
Gammal vorden,
mångförfaren, vis på jorden
står jag nu, men idel under
ser jag skymta och försvinna,
skiftande i lifvets stunder.
Hur jag svarar och förklarar,
undret än sin makt bevarar.
Fast jag ljusets gång kan spana,
fast jag tecknat ljudets bana,
ser jag häpen blixtar brinna,
lyss jag bäfvande till dundret.
Jag har älskat mången kvinna,
men i dig jag älskat undret.
Muntert hördes hornen klinga,
som mig manade till färden,
klar och strålande låg världen,
