Den här sidan har korrekturlästs
fast i formen innesluten
och af färgens glans begjuten.
Bergens stalper såg jag springa
djärft mot höjden, nedför stupen
vattnen sökte sig mot djupen.
Rikt på trädens grenar hängde
gyllne frukter,
blommor stängde
med sin fägring stigens bukter.
Och jag gladdes, då jag röjde
mannens kraft, som oförvägen
emot frukterna sig sträckte,
och min glädje kvinnan väckte,
som mot blommorna sig böjde.
Men allt dunklare blef vägen,
där jag gick i tyst förbidan,
och jag hörde lifvets källa,
sakta kvälla
med en klang af skratt och kvidan,
barnaskratt och barnakvidan.
Och där källan sprang i dagen,
såg jag, undrande, betagen,
barnet, som vid brädden lekte,
och jag stannade och smekte
spörjande de späda dragen.
— 135 —