Fantastiskt landskap, i hvars midt reser sig en hög klippa, med trapplikt stigande afsatser. På dess topp sitter konung Lif i en afgudabilds stela ställning. Händerna håller han sammanknäppta öfver magen och vrider tummarna om hvarandra i en oafbruten kretsgång. Blicken stirrar stelt ut i rymden.
På de olika trappstegen rör sig tyst en skuggvärld af fantastiska växt- och djurformer. På det öfversta trappsteget, vid konungens fot, sitter hans hofnarr, människotanken, en puckelryggig dvärg med narrkåpa och harskramla.
Solen går ned i ett rödt, flammande sken. Konungen gäspar högljudt.
NARREN
sätter handen för munnen och kväfver en gäspning.
Pardon! Din gäspning smittar, nådig herre!
Afsides.
När skall den tölpen lära skick och vett?
Jag skulle blygas för ett sådant sätt,
men han är oförbätterlig, dess värre!
— 143 —
