Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Högt.
Röd sjunker solen. Röd! Hvarför just röd?
Hvarför ej lika gärna grön, den besten?
Nå, lika godt, röd rimmar ju på bröd
liksom på nöd, på glöd liksom på död,
hoc est: uppå ditt väldes fyra stöd;
låt gå för röd, — nu är den röd för resten.
Men, oss emellan sagdt, var solen grön,
så kanske jorden vore mera skön.
Grön — tänk blott, herre, hvilka fina toner
och hvilka nya ljuskombinationer
och hvilket illusoriskt spökeri!
Ja, rent ut sagdt, så har jag blifvit trött
på allt det röda, som du fråssar i.
Det stöter mig, som stötande på kött.
Rödt är vårt kött, — minsann, jag skulle önska,
att se min älskade i stället grönska.
Du gäspar, nådig herre, åt mitt skämt.
Jag gjort mitt bästa dock att få det stämdt
— 144 —
