För att du mig skänkte min stolta blick
och min puckels prydliga backe
och modet att mästra ditt härskareskick
med din fot uppå min nacke!
Talar.
Ty, nådig herre, du har ständigt haft
ditt nöje och din makt i dualismen:
att sätta lust mot lust och kraft mot kraft
och sedan hålla jämvikt genom skismen.
Det raka finnes icke i din värld,
den illusionen är vår största plåga,
din utgångspunkt är målet för din färd,
ditt ideal, det är en cirkelbåga.
Så gaf du mig den djärfva frihetstron,
som sträfvar, menar den, mot evigheten,
men satte strax på fålen en kapson
och lät den ridas af medvetenheten.
När friheten slår an sin höga ton
och tager språng att nya fröjder smaka,
medvetenheten håller den tillbaka
och hviskar: du är blott en illusion!
— 148 —
