Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Jag älskar dig, herre, för det du lagt
ditt mysterium, det höga,
såväl i blommornas älskogsprakt
som i rofdjurets grymma öga.
Jag älskar dig, herre, som samma pris
på det lekande barnets joller sätter,
som på djupaste sanning, den någon vis
kläckt ut under sömnlösa nätter.
Jag älskar ditt obarmhärtiga ljus,
som lärt oss den sköna konsten — att blunda,
dina evigt längtande vågors brus,
som slipa stenarna runda.
Men mest jag dig älskar, för det du gaf
mig narrens plats i ditt rike
och rätten att vara din näsvise slaf
och tala, som var jag din like.
— 147 —
