Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
med en puckel på min rygg,
jag åt löjet skattar.
Skrattet är min sjuka böld
under febernätter,
skrattet är min svaghets sköld
som mot kval jag sätter,
skrattet är mitt äkta vif,
skrattet är mitt tidsfördrif,
skrattet är mitt högre lif
här på jordens slätter.
Medan sorgen med besvär
plöjer hårda tegen,
till min fria himmel är
skrattet Jakobsstegen.
Du som tecken på din makt
bjällerkåpan på mig lagt,
men i skrattet just — gif akt! —
blifver jag min egen.
— 152 —
