Den här sidan har korrekturlästs
och sin hand om åran knöt
han så fast att blodet bröt
fram på spända knogen.
Och när solglimt föll på gren,
drömde Pål om sol på vågen,
och då högg han lätt i sten
och blef mörk i hågen.
Och en tidig juninatt
möttes Per och Pål på ängen.
Västerns himmel lyste matt,
månens bleka skära satt
öfver björkens fina hängen.
Just där morkullssträcket gick
öfver ängens ljusa glänta,
bytte de en hatfull blick
syntes sedan vänta.
Per blef lysten efter blod,
då sin fiende han mätte;
— 46 —
