Den här sidan har korrekturlästs
En större stillhet möter mig därinne,
du räcker mig din hand till hälsning stum.
För fönstren sluta skymmande gardiner,
som ögonlock sig sluta om en dröm;
på bordet lampan står och mildt den skiner
ned på din hvita hand och hvita söm.
Nej, tala ej! I fjärran hör jag suset
af gatans sorl och kvällens trötta vind.
Din tystnad är mig kär, kärt är mig ljuset,
som smeksamt faller på din sänkta kind.
Låt mig få sitta här och tyst betrakta
din hand, så flitig än i kvällens stund,
och dina ögon, som på stygnen akta,
och leendet som skälfver kring din mun.
Hur stilla och hur snabbt du mäter stygnen,
och fogar dem till en oändlig ked.
Så snabbt, så stilla fogas äfven dygnen
till lifvets kedja, — snart vår sol går ned.
— 78 —
