Den här sidan har korrekturlästs
sig grubblarns öga lyfter ifrån boken,
och dagakarlens ifrån stenig jord.
Ty det är allas hvila. Mörkret rymmer,
och jordens vidder jag framför mig ser,
där människorna gå i tungt bekymmer
och söka glädjen, tills de digna ner.
De ständigt sökande, de blifvit stilla,
och utan afund se de på hvarann.
Som barn de stannat, rädda att förspilla
den dryck de bära i sin späda hand.
Omkring dem hatet slocknat ut och vreden,
naturen bidar, tyst och allvarsam.
I skogens skymning vaknar åter Eden
och sänder fridsbud ifrån stam till stam.
På dunkel himmel skrider stjärnehjorden
mot ljusa öden, lifvet andas ut,
och det är frid i himlen och på jorden,
ett saligt ögonblick, en kort minut.
— 80 —
