— 123 —
mr Holmes? frågade inspektören vresigt. Hur länge har ni låtit oss öda bort tiden på efterforskningar som ni visste voro gagnlösa?
— Inte ett enda ögonblick, min bästa mr Mac. Först i går kväll bildade jag mig en åsikt om saken. Som den icke kunde prövas förrän i afton, föreslog jag er och er vän att taga er ledigt för dagen. Vad kunde jag göra mer? Då jag fann de där kläderna i löpgraven, fick jag genast klart för mig att liket vi funnit icke kunde vara mr John Douglas’ döda kropp utan måste vara den där bicyklistens från Tunbridge Wells. Ingen annan slutsats var möjlig. Det återstod mig därför att uttänka var mr John Douglas själv kunde vara, och sannolikheten talade för att han med tillhjälp av sin hustru och sin vän gömt sig i ett hus som erbjudit en flykting ett säkert gömställe och där avvaktade lugnare tider, då han på allvar kunde undkomma.
— Ni räknade ut det tämligen riktigt, sade mr Douglas gillande. Jag trodde, att jag skulle slingra mig undan er engelska lag, ty jag var inte säker på hur jag stod till boks med den, och dessutom såg jag här ett tillfälle att komma de där blodhundarna att för alltid förlora mitt spår. Märk väl, jag har från början till slut inte gjort något som jag behöver blygas för, ingenting som jag ej vore färdig att göra om — men det får ni själv bedöma under det att jag berättar min historia.
