— 20 —
— Det kan man väl inte undgå att göra. Sedan jag fått höra, hur ni uppfattade honom, föresatte jag mig, att jag skulle träffa honom. Jag hade ett samtal med honom om sol- och månförmörkelser — hur vi kommo in på det ämnet begriper jag inte — men han tog fram en reflektor och en jordglob och klargjorde saken för mig på en minut. Han lånade mig en bok, men jag erkänner gärna att den något översteg min fattningsgåva, fastän jag studerat i Aberdeen. Han skulle ha blivit en ståtlig präst med sitt magra ansigte, sitt gråa hår och sitt högtidliga sätt att tala. När han vid avskedet lade sin hand på min axel, var det som en faderlig välsignelse, innan man skickas ut i den kalla, grymma världen.
Holmes småskrattade och gnuggade händerna.
— Makalöst, sade han, makalöst! Säg mig, vän Mac Donald, ägde detta angenäma och uppbyggliga samtal rum i professorns studiekammare?
— Ja, det gjorde det.
— Ett vackert rum, inte sant?
— Mycket vackert — ja, riktigt präktigt, mr Holmes.
— Ni satt framför hans skrivbord?
— Alldeles riktigt.
— Solen låg i ögonen på er och hans ansikte var i skugga?
