— 23 —
på tjugu minuter äro vi vid Victorastationen. Men hur var det med den där tavlan? Jag tyckte, att ni sade mig en gång, att ni aldrig sett professor Moriarty.
— Det har jag inte heller.
— Hur kan ni då ha så väl reda på hans rum?
— Det är någonting helt annat. Jag har tre gånger varit i hans rum, två gånger har jag under olika förevändningar väntat på honom där, men avlägsnat mig innan han kommit. En gång — men om den gången kan jag knappast meddela något till en officiell detektiv. Det var vid sista tillfället jag tog mig friheten att — med de mest oväntade resultat — bläddra igenom hans papper.
— Ni fann någonting för honom komprometterande?
— Nej, absolut icke. Det var det som förvånade mig. Ni förstår emellertid nu den där tavlans betydelse. Den vittnar om att han är en mycket rik man. Hur har han blivit så rik? Han är ogift. Hans yngre bror är stationsinspektor i västra England. Hans professorsstol inbringar sjuhundra pund om året och — han äger en Greuze.
— Än sedan?
— Slutsatsen ligger i öppen dag.
— Ni menar, att han har stora inkomster och att han måste förvärva dem på olagligt sätt?
