— 39 —
randet skulle verka så mycket mer förstörande.
Polismannen i distriktet var gripen och oroad av det förfärliga ansvar som så plötsligt kommit över honom.
— Vi ska inte röra någonting förrän mina förmän komma, sade han med dämpad röst och stirrade med fasa på det rysliga huvudet.
— Hittills har ingenting blivit rört, sade Cecil Barker, det kan jag svara för! Ni se allt just så, som jag fann det.
— När var det? Sergeanten hade tagit fram sin anteckningsbok.
— Det var precis klockan halv tolv. Jag hade inte börjat kläda av mig utan satt framför brasan i mitt sovrum, då jag fick höra skottet. Smällen var inte stark utan föreföll dämpad. Jag rusade ner. Inom trettio sekunder var jag i rummet.
— Stod dörren öppen?
— Ja, den stod öppen och den arme Douglas låg alldeles som ni nu ser honom. Hans nattljus stod och brann i sin stake på bordet. Det var jag som några minuter efteråt tände lampan.
— Såg ni ingen människa?
— Nej. Jag hörde mrs Douglas komma efter mig utför trappan och jag störtade ut för att hindra henne att se den rysliga synen. Hushållerskan, mrs Allen, kom och förde bort
