— 40 —
henne. Ames hade också kommit ned, och vi skyndade tillbaka in i rummet.
— Men jag har bestämt hört att vindbron alltid är uppvevad under natten.
— Det var den även i natt, tills jag fälldå ned den.
— Hur hade väl då en mördare kunnat undkomma? Det är ju inte möjligt. Mr Douglas har väl själv skjutit sig?
— Det trodde vi också först. Men se! Barker drog undan gardinen och visade att det höga smårutade fönstret stod vidöppet. Och se på det här! Han höll ned lampan och skenet föll på en blodig fläck, lik märket av en skosula på fönsterbrädet. Där har någon stått som gått ut härifrån.
— Ni menar, att någon vadat över löpgraven?
— Ja visst.
— Om ni kom in i rummet en halv minut efter sedan brottet blivit begånget, måste han just då ha varit i vattnet.
— Det är jag fullt övertygad om. O, hur önskar jag inte, att jag sprungit fram till fönstret. Det doldes emellertid, som ni ser, av gardinen och därför föll det mig aldrig in. Så fick jag höra mrs Douglas komma i trappan, och jag kunde inte släppa in henne i rummet. Det hade varit alltför förskräckligt.
— I sanning förskräckligt, sade doktorn och såg på det krossade huvudet och de hem-
