— 82 —
döde var svartsjuk, och kanske visste han bäst, vad han hade för anledning att vara det. Och så det där med ringen. Det kan man inte gå förbi. Den man som rycker vigselringen från en döds hand — vad säger ni om det, mr Holmes?
Min vän hade suttit med huvudet mot händerna, försjunken i de djupaste tankar. Nu reste han sig upp och ringde på klockan.
— Ames, sade han, då hovmästaren kom in, var är mr Cecil Barker nu?
— Jag skall se efter, sir.
Han kom efter ett ögonblick tillbaka och sade, att mr Barker var i trädgården.
— Kan ni komma ihåg, Ames, vad mr Barker hade på fötterna i natt, då ni kom in till honom i skrivrummet?
— Ja, mr Holmes, han hade ett par filttofflor på sig. Jag gick efter stövlarna åt honom, då han skulle hämta hit polisen.
— Var äro tofflorna nu?
— De stå kvar under stolen i hallen.
— Det är bra, Ames. Det är naturligtvis viktigt för oss att veta vilka spår som äro mr Barkers och vilka som trampats av någon utifrån kommande person.
— Ja visst, sir. Jag fäste mig verkligen vid att tofflorna voro fläckade av blod — det voro mina egna med för resten.
— Det är väl inte underligt då man vet
