— 83 —
hur det såg ut i rummet. Nu nog, Ames. Vi ringa om vi vilja er något mera.
Några minuter därefter voro vi inne i skrivrummet. Holmes hade tagit med sig filttofflorna från hallen. Sulorna voro, som Ames sagt, ganska riktigt fläckade av blod.
— Besynnerligt! mumlade Holmes då han stod i dagern framme vid fönstret och noga undersökte dem. Verkligen mycket besynnerligt.
Med en för honom utmärkande kattlikt snabb rörelse böjde han sig ned och ställde toffeln på blodmärket i fönstret. Den passade fullkomligt därtill. Han log och såg på sina kolleger.
Inspektören lyste av intresse och hans medfödda brytning var nu så stark, att det lät som när man slår med en käpp på järnstänger.
— Det är inte tu tal om den saken! utbrast han. Barker har själv satt dit märket. Det är bredare än efter någon stövel. Jag minns att ni sade, att det tydde på plattfot, och här ha vi förklaringen. Men vad ligger under det här, mr Holmes, vad ligger under det här?
— Ja, vad ligger under det här? upprepade min vän tankfullt.
White Mason skrattade i mjugg och gnuggade, livad av yrkesmässig belåtenhet, sina feta händer.
