— 93 —
Om jag någonsin gifte mig, Watson, hoppas jag, att jag skulle inge min hustru en så beskaffad känsla att den hindrade henne att låta leda bort sig av en hushållerska, då mitt lik låg på några alnars avstånd från henne. Iscensättningen var ganska usel, ty till och med den mest oerfarne detektiv skulle frapperats av frånvaron av det vanliga kvinnotjutet. I och för sig var den anledning nog att föra min tanke på att det hela var uppdiktat på förhand.
— Du anser således att Barker och mrs Douglas äro skyldiga till mordet?
— Du är så fasligt direkt i ditt sätt att göra frågor, Watson, sade Holmes och skakade tobakspipan åt mig. De träffa mig som kulor. Framställer du saken så att mrs Douglas och Barker känna sanningen angående mordet och konspirera om sättet att dölja den, så kan jag ge dig ett uppriktigt svar. Jag är säker på att de göra det. Men din något hemskare slutledning är inte så klar. Låt oss ett ögonblick eftersinna de svårigheter som skymma den.
Vi vilja antaga att dessa båda äro förenade genom en brottslig kärleks band och beslutit att befria sig från den man som står mellan dem, Det är ett något djärvt antagande, ty med en viss grannlagenhet gjorda förfrågningar bland tjänstefolket och andra bestyrka det på intet sätt. Tvärtom finns det många
