— 92 —
vittnesintyg, att hon tyckt sig höra en dörr slå igen en halvtimme, innan man gjorde alarm. En halvtimme innan dess skulle ha varit klockan tre kvart på elva. Jag är fullt övertygad om, att vad hon hörde var bösskottet och att det just var då som mordet utfördes. Om detta är förhållandet, måste vi nu taga reda på vad mr Barker och mrs Douglas, förutsatt att de icke äro de verkliga mördarna, hade för sig från klockan tre kvart på elva, då ljudet av skottet kom dem att springa ned, till en kvart över elva, då de ringde på klockan och tillkallade tjänarna. Vad gjorde de och varför gjorde de inte genast alarm? Se där den fråga som nu föreligger, och när den blivit besvarad, ha vi hunnit ett godt stycke på väg till lösningen av vårt problem.
— Jag är för egen del övertygad, sade jag, att dessa båda personer äro i hemligt förstånd med varandra. Hon måtte vara bra hjärtlös som kan sitta och skratta åt ett skämt några timmar efter sedan hennes man blivit mördad.
— Du har rätt. Hon framstår inte i någon lysande dager som hustru, inte ens i hennes egen redogörelse för det skedda. Som du vet, Watson, hyser jag inte någon odelad beundran för kvinnorna, men min erfarenhet i livet har lärt mig att få äro de kvinnor med något slags aktning för sina äkta män, som skulle låtit en annan mans häftigt uttalade ord hindra dem att skynda till den döde makens sida.
