grundfästen, som skulle stödja hela byggnaden, börjiade något öfver hundrade alnar ofvanföre. Afsigten var den, att småningom sammandraga strömmen tills den på en gång kunde stängas. Imedlertid sprängdes, i västra stranden, tvänne nya utlopp af 24 alnars bredd tillsammans; genom dessa skulle sjelfva elfven ledas, under det att fartygen passerade Elvii sluss, som var belägen på östra sidan. Det var ett af dessa grundfästen som då det sönderbröts af strömmen förde med sig en del af berget. Stenkistorne, som utsattes, sönko eller utgingo efter hand, ett slags fördämningar som Wiman upfunnit, och kallade stolar, voro de som gjorde mästa nyttan, men äfven dessa blefvo ofta borrtförde eller måste utsläppas, när bottnen sönk eller berget rasade. Dammens bredd anlades sluteligen till 45 alnar, man arbetade på fördämningen åren 1751, 52, 53, 54, 55; man hade redan hunnit sammandraga elfven så att arbetsfolket kunde gå öfver strömmen, på de stockar som utlades emellan båda fördämningarne, och i den yttersta af de utsatte
