Hoppa till innehållet

Sida:Trollhatte canalfartens historia.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
— 62 —

kunde tyglas, och följakteligen att hela arbetet var onyttigt[1].


    strömmen med sänkverken, och innan stenfyllningen kunde läggas framför stolarne, hvarigenom dammen skulle få sin fullkomliga täthet, borde vattnet i utloppen stiga minst till 9 alnar, och genom fyllningen till 13. Men efter denna räkningen felades ännu 4 alnar i den önskade höjden; för att vinna den, och tillika göra utloppen säkrare, hade man beslutit att igenfylla det yttre och utvidga det inre, på det sättet att det vid början fick samma bredd som båda tillsammans ägde, men aftog smånigom; härigenom skulle strömmen förlora en del af sin våldsamhet, emedan dess tryckning blef mer på utloppets sidor, och hastigheten tilltog ju närmare det hann emot utloppets nedre ända.

  1. Det torde fordras att Författaren skall yttra sin mening öfver möjligheten af flottbergs fördämningen. Jag är fullkomligt öfvertygad att denna damm icke allenast var möjlig, utan äfven blifvit verkställd om man fortfarit. Om jag misstager mig delar jag detta misstag med en Wargentin, en Triewald, en Palmstjerna och flera förtjenta män, hvilkas kunskaper åtminstone kunna upväga deras, som i sednare tider velat förlöjliga försöket. Till bevis att det dämningssätt Wiman nyttjade var det rätta behöfver man endast anföra, att de stolar som genom den nyssnämde händelsen icke borrtfördes, blefvo stående till 1763, då Directionen ändteligen fann