slussarbetets framskridande; men ifrån 1757 till 1770 hade man verkeligen arbetat så litet att det icke förtjenar anmärkas. Det är sant att penninge tillgångarne varit nog knappa, och ännu mer, att deras osäkerhet sällan tillåtit sådane arbetsförslag som fordrats, om fortsättningen skulle ske med drift; men så måste man äfven erkänna att styrelsen icke alltid varit den mest hushållssamma som kunnat användas. En öfverdrifven sparsamhet i småsaker klagas rätt ofta öfver i de memorialer som ingåfvos af Mekanici, ehuru man hade öfverflöd på arbetare, och till ett bevis på den oreda som stundom herrskade vid styrelsen, behöfver man ehdast anföra, att de bergsprängare som i början af Aprill 1764 kommo ned till slussverket, måste gå syslolösa tills i Maji, af brist på svafvel till svafveltrådar. Kännedom af arbetet röjdes icke eller när man borrtsprängde bergstycken hvilka sedermera måste ersättas genom murning[1].
- ↑ Olyckor hände nu som förra gången. Den lösa lerbacken, vid utgångscanalen i Carls graf, nedstörtade vid flera tillfällen; den betydeligaste skadan
