— Hildegard, venez ici, ropade madame Mellet, mais avec votre cahier.
Hilde rafsade ihop sitt häfte och gick in i rummet.
— Du tar ju stortå-dikten med dig! viskade Käthe förfärad. Men det var för sent, Hilde stod redan framför förestånderskan, och fick en mycket förskräckt uppsyn, då denna slog upp häftet och fick se pappersbladet med rimmen. Madame kände igen handstilarna och frågade, om de hade skrivit detta nu.
Hilde nickade helt förtvivlad och såg redan en ny rysansvärd bestraffning nalkas, Men de gamla, goda ögonen ingåvo henne mod, och tillitsfullt trädde hon närmare och sade:
— Mais madame, il est toutement innocent.
Det flög som ett leende över madame Mellets drag. Hon sökte klargöra för Hilde, att »toutement» över huvud icke var något riktigt ord och lade stortådikten åsido med orden:
— Je veux vous croire.
Hon lät nu Hilde förklara, varför hon ännu icke skrivit något; därpå talade hon vänligt och innerligt med flickan, förehöll henne, att man aldrig skulle giva sitt övermod fria tyglar, man måste alltid tänka över, om man genom sitt handlingssätt kränkte eller rent av skadade någon, innan man handlade.
— Jag ser gärna att ni äro glada, sade hon, men munterheten får aldrig övergå i lättsinne, obetänksamhet och övermod, vilket i sin tur lätt urartar till elakhet. Tänk därför alltid, innan du handlar, även om det bara är fråga om ett skämt. Fråga dig alltid först, om du inte därmed förorättar någon, och om du inte är säker på det, så låt hellre skämtet vara.
Hon hade talat helt långsamt och uttryckte sig enkelt och klart, så att Hilde förstått henne.
— Gå nu och skriv ner, vad jag sagt dig, så skall jag sedan vara nöjd för i dag, sade hon godmodigt.
Hilde tackade, gick in i det andra rummet och satte sig genast att skriva. Men då hon var färdig med uppsatsen och visade upp den, befanns det att den vimlade av språkfel. Madame Mellet rättade den, och Hilde
