dörren stod öppen, så att madame Mellet kunde övervaka dem.
Hilde såg helt förbryllad ut.
— Vad i all världen ska jag skriva? viskade hon över bordet. Vet du någonting att skriva om det där?
— Åja, en hel del
— Jag vet ingenting… och så på franska till! Det är helt enkelt gräsligt!
Med tillhjälp av sitt lexikon skrev hon överskriften, och stirrade sedan rådlöst på det tomma papperet. Hon förstod icke, att Käthe kunde skriva så ledigt. Hur skulle hon börja?
— Käthe, viskade hon, så hjälp mig då… säg mig åtminstone hur jag ska börja.
Käthe såg upp, det ryckte skälmaktigt kring hennes mun, då hon såg den eljest så käcka och övermodiga Hilde i så stor förlägenhet. Hon tog ett pappersblad ur sitt häfte, skrev något därpå och sköt det över bordet.
Hilde tog hastigt emot det och läste: Högmod går för fall, eller historien om en stortå.
Det var en gång en liten tös,
som om sin stortå låg och frös…
Det blixtrade till i Hildes ögon, och hastigt fortsatte hon versen:
Två andra bundo hennes fot,
och måste därför göra bot.
Med ett sakta fnissande sköt hon tillbaka papperet till Käthe, och denna fortsatte:
Av denna dikt man lära skall,
att högmod alltid går för fall.
— Häng upp det över din säng, viskade hon och räckte det åt Hilde.
— Vad i all världen ska jag skriva? undrade Hilde.
