få höra, om Enrico och Hugo gått igenom i sin examen. Enrico är jag säker på, men Hugo? Nej, nu ringer det. Adjö, söta Hilly.
O, förlåt plumpen… tag den för en kyss.
Din evigt trofasta
Hilde.»
Hilly lät den långa skrivelsen sjunka och såg tyst
framför sig. Modern iakttog sin lilla dotter en stund
och sade därpå:
— Nå, kära barn, vad funderar du på?
— Det är helt enkelt gräsligt, det som Hilde har tänkt ut där, ljöd det upprörda svaret. Inte för att hon skulle dra sig det ringaste för att springa till alldeles totalt vilt främmande människor, men hon bör väl veta, hur förskräckligt motbjudande det är för mig.
— Överste Hermsdorf är ju inte vilt främmande för dig, kära barn. Dessutom tänker väl Hilde att du gärna vill göra något för de fattiga människorna, även om det inte är dig angenämt. Det är en uppoffring för Hilde också att avstå från sjutttiofem pfennig i månaden.
— Å, det skulle jag tusen gånger hellre göra än gå till främmande människor och tigga!
— Barn, så du uttrycker dig! Överste Hermsdorf är ju i alla fall genom Hilde förberedd på ditt besök och kommer att ta vänligt emot dig, det kan du vara säker på. Du har verkligen ingenting annat att göra än att övervinna din skygghet en smula. Och det kan väl inte bli så svårt, om du tänker på den stackars fattiga flickan.
Hilly teg. Vilken självövervinnelse det skulle kosta henne att gå till överste Hermsdorf visste endast hon allena.
På eftermiddagen gick hon till Hanna för att läsa upp de båda breven för henne. Flickorna gladde sig tillsammans åt Valentines skrivelse och skrattade åt Hildes, varpå de började tala om Liese Krüger, den fattiga flickan, som de ville hjälpa.
— Jag är mycket glad åt Hildes bidrag, sade Hanna.
