min olycksaliga anmärkningsbok ren hela den följande veckan. I förra veckan hade jag inte mindre än femton streck däri. Men nu ska den vara toutement ren hela denna vecka. Alla flickorna äro mycket nyfikna att få se hur det går med den saken, och jag själv inte minst. Visst kommer det att kosta mig fruktansvärda ansträngningar.
Om jag bara inte vore så fasligt oskicklig. Saker, som jag ha om hand, ha en märkvärdig benägenhet att komma huller om buller.
Louise påstår, att om inte de ärevördiga bergstopparna sutte så fastvuxna vid marken, skulle jag ställa till en förskräcklig oordning bland dem också. Tänk, om jag det kunde, det vore ett jubelskämt! Då skulle jag en natt spela käglor med alptopparna och kasta upp Dent du Midi på gamla Mont Blanc. Vad alla skulle bli häpna sedan på morgonen, när de vaknade!
Säg mig, Hilly, hur går det med vår nattvaktsfamilj? Jag har skämts gräsligt för att jag inte heller detta år kunnat lägga något till er julklappsutdelning, och jag blev ännu mer ledsen, då du i ditt förra brev skrev, att mannen hade dött strax efter jul.
Men nu ska jag säga dig en sak, Hilly. Svärmen hade ju föresatt sig att giva äldsta dottern något till hennes konfirmation; därtill vill jag också lämna mitt bidrag, men du måste hämta det hos min farbror…
Hilly lät brevet sjunka och utropade förskräckt:
— Det gör jag inte, mamma, det kan jag omöjligt göra!
— Läs vidare så länge, barn.
Hilly tog upp brevet igen och fortsatte läsningen:
— Jag ska också skriva till farbror och be honom, att när han till påsken skickar pensionsavgiften och mina fickpengar till madame Mellet, draga av sjuttiofem pfennig för varje månad, det gör för kvartalet två mark och tjugufem pfennig.
Farväl för i dag nu, älskade Hilly, det ringer strax till gudstjänst. Giv din kära mamma en kyss från mig och hälsa alla hjärtligt, även Hanna och Marie och de mina, när du träffar dem. Jag är nyfiken att
