mig från det. Ingenting går upp mot sann och trofast vänskap.
De räckte varandra handen, och därpå återtog Hanna:
— Vet du, Hilly, nu är det allt på tiden att du fattar mod och går upp till överste Hermsdorf, så att vi få veta, om vi kan räkna på Hildes pengar.
Hilly suckade djupt.
— Det där besöket tynger på mig som ett berg, sade hon.
— Det som är en obehagligt, bör man inte skjuta upp utan göra ifrån sig så fort som möjligt, ropade Marie och sprang upp. Kom, så följa vi dig till porten. När du väl kommit så långt så är det snart över.
— Nu med detsamma? ropade Hilly förskräckt.
— Ja, det är verkligen det bästa, instämde Hanna.
— Jag ska fråga, vad mamma tycker, sade Hilly i den stilla förhoppningen, att modern skulle ha något arbete åt henne, så att det fruktade besöket blev uppskjutet. Men hon missräknade sig, ty mamma förordade i stället, att hon skulle gå till översten med detsamma.
Suckande klädde Hilly sig och begav sig iväg tillsammans med väninnorna. Hennes lilla skygga hjärta klappade allt häftigare, ju mer hon närmade sig överste Hermsdorfs bostad.
— O, sade Hilly, då de stodo framför porten, jag önskar att jag svimmade av nu på stund, då behövde jag inte gå in.
— Nej, då skulle du bli inburen i stället, sade Hanna skrattande.
— Å, du lilla hare, överste Hermsdorf kommer väl ändå inte att sluka dig med hull och hår, utropade Marie, öppnade porten och sköt in Hilly.
Pang, där smällde porten igen bakom henne. Som hon nu stod där och förtvivlad grubblade över med vilka välvalda ord hon skulle framföra sitt ärende, kom en betjänt ut och frågade vad hon önskade.
— Jag skulle vilja tala med översten, framstötte hon.
